Hej <<Förnamn>>,
I somras lyssnade jag på en podd med den framgångsrike amerikanska fondförvaltaren Ben Trotsky. Till skillnad från alla andra var hans mål inte att vara bäst. Istället siktade han på att vara "strategiskt medioker".
Han upptäckte i simuleringar att om han undvek att vara topp-3 utan snarare slutade bland topp-30 % varje år, så skulle han över tid hamna bland topp-10 %. De som hamnar topp-3 tar nämligen i princip alltid någon slags stor risk som just då har lönat sig. Men över tid tenderade det risktagandet straffa sig eftersom slumpen förr eller senare vänder.
Den amerikanske författaren Morgan Housel uttryckte något liknande på Twitter förra året:
Average returns for an above-average period of time = extreme outperformance. It's the most obvious secret in investing.
Även Napoleon lär ha varit inne på ämnet strategisk mediokritet. Hans - något udda - definition av ett militärt geni var:
En person som kan fortsätta göra en sak med genomsnittligt resultat när andra runt honom beter sig som galningar.
Något jag upplever att är högst relevant även för oss investerare. Gissningsvis hade Napoleons militära genier även varit duktiga investerare. Jag vågar till och med chansa på att de hade gillat indexfonder och fondrobotar som Lysa eller Opti. En indexfond eller fondrobot är ju på sätt och vis definitionen av mediokritet. De gör ju att vi äger allt och därmed blir vi snittet av marknaden och alla dess investerare.
Genom att konsekvent, år efter år, få marknadens genomsnittliga avkastning kommer vi med stor sannolikhet att slå en väldigt stor del av alla andra investerare. Inte för att vi har hittat någon magisk kula och är himla duktiga, utan för att de flesta andra tar risker som de inte får betalt för och underpresterar mot index, medan vi har insett värdet med strategisk mediokritet och att det är okej att "bara" vara genomsnittlig. đ
Dina strategiskt mediokra ekonomikompisar,
Jan och Caroline Bolmeson
|